Jag ångrar ingenting i nuläget, för nu är jag äntligen lycklig och försöker tänka positivt. Även om skiten kommer upp i huvudet så tänker jag på han jag nu är kär i, för jag mår finast då.

Jag är väl mer kär i min familj än att kära ner mig i någon speciell person. Även om de skulle varit otroligt fint att ha någon vid sin sida då man kan dela sina bekymmer, hjälpa varandra, mysa, prata hela tiden med små texter som du skickar med din telefon, berätta hur mycket du älskar personen, göra små betydelsefulla saker som egentligen har en betydelse för en själv och sist men inte minst somna in i varandras famnar. Vilket jag egentligen skulle vilja ha med någon som inte bryr sig om hur jag går klädd, osminkad, min höga röst, mitt gnäll, och min sjuka humor.. Men de är bara till att hitta personen, om man nu har ork till att leta. Som alla andra tusentals ungdomar håller på med. Vilket jag inte har tid med, jag ska helt enkelt låta de bara vara som min mamma säger. För det var så hon gjorde då hon hittade mannen i sitt liv, min pappa! Jag får helt enkelt följa mammas ord. Eftersom jag inte orkar att leta efter en person.

Mamma har alltid rätt.. Jo, jag vet det men vem orkar lyssna på sin mammas tjat. Eftersom jag inte är direkt så desperat som mina vänner med att hitta den rätta så lyssnar jag på mamma och låter singel livet ta över, jag trivs jätte bra! Det är trotts allt min familj som går mig på nerverna medan jag kan inte kan fly ifrån dom. De är sånt en familj är till för, jag älskar er.
Mamma -förlåt för allt smått som irriterar, att jag glömmer saker. Så som att städa, hjälpa till i köket eller att passa de små när du faktiskt behöver vila! Älskar dig fina du!
Pappa -förlåt för allt problem jag ställt till med och att du blivit så arg över att du varit så orolig över mig. Men jag älskar dig, speciellt våran humor som vi har tillsammans. Alla barn i hela världen säger 'jag har den bästa pappan i världen' men jag har helt klart världens sjukaste, roligaste, finaste, skratt retande pappan i världen och jag älskar dig tills vi går i sär i himlen..
Småsyskonen -ni är underbara, vi har jätte roligt tillsammans och jag älskar er. Vill inte att något ont ska hända er. Ni ska finnas kvar i hela mitt liv!

Då jag la ut två nya 'blusar' i mitt förra inlägg fick jag frågan vart de är köpa. Så här får ni svaret. Mina fina blusar kommer ifrån H&M jag ville ha i de andra färgerna också, men har inte alls mycket vita klädesplagg så fick ta vita.

Jag känner mig som en ängel ibland då jag mår som värst. Att vara utan sin syster som har förvandlats till en ängel snabbt uppe i himlen och bara lämnade mig med tomma händer. När ens syster har fått sina vingar läkta datumet 9 oktober 2011. De var hennes tur enligt Gud att hennes vingar skulle bli läkta så hon kunde få ett nytt hem ovanför molnen. Då Gud lät mig stanna kvar med mina vingar som fortfarande är brutna, trasiga och många fjädrar har försvunnit när jag landade i mina föräldrars famn. Menar verkligen inte att jag föddes olyckligt, det som jag menar är att när man föds så ger Gud en gåva till ens föräldrar då man blir en familj. Att man trillat ner från himlen för vingarna bröts i tu när man flög in i den kraftiga vinden. När vingarna läks ihop igen så är man redo för att lämna allt och flyga upp till himlen igen.
Jag får precis som alla andra vänta tills våra vingar läks ihop igen. Vissa har bara några dagar vid födseln eller att man har levt ett liv där man får träffa ens barnbarns barn..

Men bort från alla tankar i huvudet så umgås jag med mina kusiner. Ska sova ännu en natt till hos dom. Eftersom jag är ett litet Harry Potter freak så ska vi ha vara vaken hela natten för att kolla på min prins Mr. H Potter! Självklart så väntar jag fortfarande på mitt brev från Hogwarts.

Jag ligger i min säng och bara försöker att ta det lugnt även om allt runt omkring är så fruktansvärt dåligt. Jag orkar inte ta tag i mina problem då jag går och lägger mig för jag får saker som jag måste göra då allt blir för mycket att ta in. Jag kommer inte ihåg för jag får bara panik då jag lägger mig under täcket och hoppas på att de kan lösas utav sig själv. När jag i själva verket vet att de aldrig kommer bli de om jag inte tar tag i det. Var jag än är där någon står och pratar med mig/klassen så får jag inte in någonting i mitt huvud eftersom jag är i min egna värld där jag stänger av allt annat runt omkring mig för sekunden. Vilket jag kan göra flera gånger vid genomgångar, samtal, sms och internet. Jag har ingen ork, vad fAn ska jag göra..?

Har jätte ont i magen, kan verkligen inte beskriva känslan jag fått. De känns som någonting hugger i magen men ändå inte, de är så komplicerat..
Ingen inspiration till att skriva eller till att orka någonting. Har märkt att jag inte har så bra tålamod till saker och ting, har jätte problem med småpill då jag blir otroligt arg så jag går därifrån. Jag har även problem med att koncentrera mig, sova, ljud runt om kring mig, få saker gjort (städa rummet) och att äta när jag är deppig är inte så lätt de heller.. Vad är det som händer..?