Har varit vaken ett tag. Ett tag som varit i två timmar. Människor skriver sms till mig och jag vaknar varje gång den plingar till och displayen lyser till. 'Vad vill de nu..?'
Eftersom jag börjar 12.40 idag så kan jag vara sängliggandes ett bra tag till. Lyssna på musik, stänga av vibrationen och ljudet på mobilen. Kanske kan få lire mer sömn då..

Et litet foster som sedan förvandlas till ett barn. Som sedan ska lära sig allt som finns här ute i världen. Du var så fin, du var så vacker, du var så underbar men samtidigt kunde du vara bara sjukt irriterande..
Idag saknar jag ditt skratt, sättet hur du retade upp mig och hur du fick mig att le. Eller sättet som du gjorde när jag fattade ingenting när du förklarade så dåligt för mig, när det egentligen snurrade till inuti mitt huvud.

Du lärde dig så mycket som du hann med i livet. Det var inte alls länge du var med mig på jorden. Du ville ha ett par vingar och lättade på fötterna och försvann din väg.
14 år, 7 månader och 13 dagar.
Vad hände..?

Tänkte att jag ska skriva en snutt om min syster. Min lillasyster som bara blev 14 år, 7 månader och 13 dagar gammal. Tiden vet jag inte hur många minuter och timmar, men mamma har koll på det mer än jag. Jag tänker inte säga hur min lillasyster dog. Iallafall inte än, säger bara att min 14 åriga, 7 månaders och 13 dagar gamla lillasyster gjorde en suicide. För folk som aldrig har hört ordet suicide så är det självmord på Engelska och jag är inte direkt redo för att dela med mig än vad som hände med henne.. För jag vet faktiskt inte allt. Vilket är sjukt sorgligt.

Jag kommer se henne åldras, hon kommer aldrig vara med och få hålla i mitt första barn. Det tar kol på mig och får mig lätt att gråta.. Jag orkar inte, det kommer bli svårt med det första och det vet jag redan nu. För min syster kommer inte finnas där och det gör ont..

Jag blir så trött på Facebook ibland. Dessa idiot grupper som skapas hela tiden. Grupper vid namn 'Sveriges snyggaste, Stockholms skönheter, Göteborgs hetingar och Skånes sexigaste'
När man ser de som blir 'dagens snygging' t.ex så är det bara de tjejer som är smala, fina ögon, fina former, fint ansiktsdrag och allt ser perfekt ut. Bland killarna så är de som väljs ut ska ha stora muskler, fina ögon, fint leende och välfriserat hår.
Sånt som gör så att man får dåligt självförtroende. Alla har svårt att gilla sig själva, det är ju faktiskt något som man inte gillar på sig själv. De som gillar sig själva har alltid gjort någon form av operation som gör så att de älskar sig själva, men det är ju inte dom bakom den där operationen. De gillade ju faktiskt inte sig själva innan operationen.
Men när jag ser såna bilder så blir jag bara besviken för jag har ju nästan ingenting så som dessa tjejerna har! För man inbillar sig i huvudet att det är såhär killar vill att tjejer ska se ut och då förändras man.
Själv har jag inte tid att förändra mig eftersom jag hatar att köpa kläder, smink och massa sånt trams.. Men jag blir besviken och den lilla 'djävulen' på vänstra axeln överröstar oftast 'ängeln' på högra axeln, vilket blir jobbigt..

Får en rysning genom hela kroppen, den var inte alls varm så som de brukar vara. Den var kall..? Lägger mig i sängen för att slippa mina små syskons gap och skrik som gör mig så arg, för de kan verkligen inte sluta när man säger till.
Lägger mig försiktigt under täcket och tar av mig mina svarta strumpor med den rosa kanten vid tårna. Kurar ihop mig och jag känner att fötterna är iskalla. Men jag försöker inte att tänka på det för jag ligger så skönt just nu.
Låter mina armar vila medan jag studerar mina drömfångare och allt annat som är intressant inuti mitt rum. Armarna är bleka, den tunna färgen som solen smekt över huden är borta och jag ser att min bleka färg är tillbaka. Mina fräknar börjar försvinna från armar och ben. Vilket är synd..? Men trivs mer med den bleka färgen än just alla fräknar på hela kroppen. Räcker med fräknarna på axlar, ansikte och lite på ryggen.

Vila upp mig innan maten serveras, vill inte tänka på mat men måste äta. Vill bara sova tills jag känner mig utvilad. Men måste få i mig något utav maten..

Man får stå ut med regnet, om man vill njuta av regnbågen.

Bussen är varm, full och alla pratar i mun på varandra. Självklart så är alla sittplatserna upptagna och jag får stå upp hela bussfärden.
Utanför den fulla bussen så faller regndropparna från himmelen. Jag vill bara få gå av bussen så att jag kan känna regndoften och få in luften av höst.
Drömmer mig bort från allt ljud, värme och folkmassan. Vill ut och känna doften. Och bara bli ett med naturen..

När min lärare har genomgång under vår lektion så överröstar mina andetag. Koncentrationsförmågan slutade för längesen. Allt runt om mig blir intressantare och andetagen hörs mer. Hjärtslagen känns genom hela bröstkorgen och jag känner att jag bara vill lägga mig under täcket och sova ut..

Det mest Beata som jag vet är mina fyra kusiner! Två som är runt min ålder som är på mammas sida, och två små kusiner som är på pappas sida. Man blir självklart så otroligt glad när man sitter och tittar på sina kusiner. Speciellt på de små. De har ju inte några problem, inte några jobbiga saker som de går runt och bär på.
När de ler mot mig och vill sitta i mitt knä eller bara vill leka med mig så kan man inte låta bli att le. Jag älskar dom över hela mitt hjärta. Alla barn älskar jag, finns inget finare än småttingar.

Även om allt gör så förbaskat ont inombords så läker såren genom tiden. De som läker är att vara nära de som betyder mest för mig. Man blir lycklig för stunden inombords. Även om allt är jobbigt bakom mig.

Vill fortfarande säga tack till er som står vid mig och stöttar mig! Även om jag är besviken på att vissa inte stöttar mig som jag hade hoppats på. Men jag är lycklig för de FÅ som står vid min sida. Går inte att beskriva på mitt språk hur mycket jag älskar er!

Jag älskar ordet 'Ohana'

Om mina vänner, släktingar eller någon i familjen ser detta så behöver jag så mycket stöd i så mycket nu.
Min mage kidnappar mig fram och tillbaka..

Ännu en gång. Samma visa igen. Kapitlet slutar aldrig. Ännu ett besök utav ambulansmän, rösten som kommer utav ambulansmännen där de säger 'hej, vart är mamma nu?'
Allt känns så tomt på riktigt nu. Jag är rädd. Jag är rädd för allt. Vill inte att mamma ska ligga inne på något dumt sjukhus. Jag vill ha min mamma här. Här hemma. Där vi vaknar upp alla tillsammans i samma hus tills vi går och lägger oss. Där alla äter middag tillsammans, sitter i soffan och kollar på TV'n. Det är så jag vill ha det! Men jag får ont i magen när min mamma åker in och ut på sjukhuset för sin mage.
Jag är rädd, jag är orolig. Hon är ju trotts allt min mamma. Hon är den som ska finnas vid min sida, vilken känsla jag än bär på för stunden.

Jag älskar min mamma. Precis som hon är. Rolig, fin, vacker, underbar, pinsam, jobbig och hennes skratt. Jag vill ha min mamma hemma!

Jag orkar inte leva såhär där familjen jämt får en massa konstigheter..

Inombords så känns allt bara.. Tomt?
Det känns som ingen vill vara lycklig för stunden, är det något fel med mig? Eller är det bara mina känslor som är väldigt dåliga nu?

Jag är för trött för att äta, orkar inte stoppa i mig något. Hungern verkar inte finnas vid liv längre.
Att se lillebror vara glad, springa runt och skrika förvandlar mina läppar till ett litet leende. Ingen är lika fin och ful som min lillebror.

Har precis ätit lite 'frukost'/lunch. Vaknade för en liten stund sedan, äntligen har jag fått sova ut.
Får promenera ner till farmor och farfar efter middagen.

En gång tidigare så hade jag problem med sömnen. Den veckan hade John Blund inte ens tänk på mig. Den veckan min syster dog, efter det så var sömnen som en bortkastad tid. För varför skulle jag sova när tankarna kom i vägen och aldrig slutar? Sammanlagt hade jag väl sovit 2-3 timmar den veckan. Tills jag fick två sömntabletter utav mina kusiner. Man skulle ta två stycken om man nu ville sova hela natten lång. Självklart så ville jag kunna sova hela natten. Men jag sov nästan mer än ett dygn efter dessa sömnmedel. När min far äntligen fick upp mig ur sängen så kände jag mig alldeles yr, och att någon form av kräkning var på väg. Att gå rakt var den svåraste matchen, det såg ut som om jag hade haft roligt en hel natt lång med alkoholen i min högra hand. Jag vaknar flera gånger varje natt just nu. Måste kolla vad klockan är, titta om alla andas, gå på toa och sedan blir jag liggandes i sängen. Tar in alla ljud, försöker somna om även om det tar sin långa tid, någonting inom mig krampar (antingen lungan eller så är jag rädd för att det är mitt brustna hjärta, sitter nämligen i höger sidan..) +att jag måste ligga och krama täcket hårt.

Sitter i bilen. Har nyss träffat min lillasyster. Inte bokstavligen, men varit vid vid hennes grav. Bredvid mig i bilen sitter lillebror i sin bilbarnstol och nappen har sugit sig fast i munnen. I vår mini-buss så gör ju inte man exakt samma saker. Min mor får hålla koll på kartan, min far håller ett stadigt tag om ratten, lillebror 11 år spelar på sin telefon, lillasyster 9 år läser 'alla barnen..', lillebror 2 år suger på nappen. Själv sitter jag mest tyst, tittar ut genom fönstret, fångar in lite inspiration och skriver inlägget. Det enda vi har gemensamt alla dagarna är att alla tänker. På lillasyster, storasyster och som dotter.. (Första bilden jag lägger ut på mig här.)

Efter att jag och familjen varit utomlands i ungefär tre veckor och lite till så har jag inte haft internet vid min sida. Vilket har varit som en slags terapi för mig. Men enligt mina åsikter så hade jag tyvärr inte så roligt ändå när jag var i Ungern. Kände mig ensam hela tiden, hade ingen att vara med. För det var min syster som dog, det var hon och jag mot allt..