Jag är väl mer kär i min familj än att kära ner mig i någon speciell person. Även om de skulle varit otroligt fint att ha någon vid sin sida då man kan dela sina bekymmer, hjälpa varandra, mysa, prata hela tiden med små texter som du skickar med din telefon, berätta hur mycket du älskar personen, göra små betydelsefulla saker som egentligen har en betydelse för en själv och sist men inte minst somna in i varandras famnar. Vilket jag egentligen skulle vilja ha med någon som inte bryr sig om hur jag går klädd, osminkad, min höga röst, mitt gnäll, och min sjuka humor.. Men de är bara till att hitta personen, om man nu har ork till att leta. Som alla andra tusentals ungdomar håller på med. Vilket jag inte har tid med, jag ska helt enkelt låta de bara vara som min mamma säger. För det var så hon gjorde då hon hittade mannen i sitt liv, min pappa! Jag får helt enkelt följa mammas ord. Eftersom jag inte orkar att leta efter en person.

Mamma har alltid rätt.. Jo, jag vet det men vem orkar lyssna på sin mammas tjat. Eftersom jag inte är direkt så desperat som mina vänner med att hitta den rätta så lyssnar jag på mamma och låter singel livet ta över, jag trivs jätte bra! Det är trotts allt min familj som går mig på nerverna medan jag kan inte kan fly ifrån dom. De är sånt en familj är till för, jag älskar er.
Mamma -förlåt för allt smått som irriterar, att jag glömmer saker. Så som att städa, hjälpa till i köket eller att passa de små när du faktiskt behöver vila! Älskar dig fina du!
Pappa -förlåt för allt problem jag ställt till med och att du blivit så arg över att du varit så orolig över mig. Men jag älskar dig, speciellt våran humor som vi har tillsammans. Alla barn i hela världen säger 'jag har den bästa pappan i världen' men jag har helt klart världens sjukaste, roligaste, finaste, skratt retande pappan i världen och jag älskar dig tills vi går i sär i himlen..
Småsyskonen -ni är underbara, vi har jätte roligt tillsammans och jag älskar er. Vill inte att något ont ska hända er. Ni ska finnas kvar i hela mitt liv!