Jag vill inte gå till skolan idag, känner mig för svag..

364 dagar utan dig..

Idag har de gått hela 363 dagar, om två dagar har de gått 365 dagar och de är alltså ett helt år sedan min lillasyster lämnade mig och min familj tomhänta. Min egna lillasyster. Endast 14 år.. 7 månader.. och 12 dagar gammal..

Fyfan!

Om Gud nu gett os livet, varför har han då gjort så vissa får de så svårt.?

Min egna lillasyster som gav mig en sorg, en sorg över henne. Jag gråter varje dag, fejkar mycket utav min glädje för vill inte få förfrågningar om hur jag mår. Speciellt så gråter jag extremt mycket för jag vet att du inte kommer få se, hålla, känna huden, känna doften, se på små detaljer eller få säga mitt första barns namn..

Lillasyster, jag saknar dig så. Saknar allt med dig. Din doft. Den där äckliga parfymen som jag är allergisk mot som låg som en tät dimma runt din hals. Dina konstverk du själv skapat. Eller hur du sa mitt namn och bad mig göra saker med dig..

Våran relation tog slut den 9 okt 2011, klockan 20:30..

Har fått kramp runt höger lungan, igen. Gör jätte ont och vet inte vart jag ska ta vägen, men har dock blivit van. Därför väntar jag en liten stund med frukosten, kollar ut genom fönstret, skriven en rad och drar mig i sängen!

Jag får tydligen inte sörja min egna syster, för folk vill inte bli 'smittad' utav min 'bitterhet'.
Nu får ni väl för fan ta och ge er. Alltså helt seriöst, en sorg kan inte smitta någon. Det är helt omöjligt. Det är inte som en förkylning eller feber som smittar vidare och vidare. En sorg stannar inne hos en person och kommer alltid förbli.

Självklart så är jag jätte ledsen och aggressiv väldigt länge och kommer alltid att komma fram och tillbaka. Jag är den jag är, ni som inte accepterar de kan ju likaväl sluta klaga på mig och sköta sitt eget. Men om mina problem är så intressanta så får ni spekulera hur mycket som ni vill, men bara ni inte står ivägen för mig så är jag nöjd.

Men desto mer jag klagar så kommer jag vara mer aggressivare för varje gång ni klagar! Haha..

Höst doften, friska luften, underbara skor, löven som faller långsamt ner på marken som en fjäder och jag sitter och ser på när hela världen byter årstider.

För varje dag som kommer så blir jag mer aggressiv för stunden, irriterar mig på små saker som jag inte ens ska bry mig om och jag blir så arg vissa stunder så jag börjar gråta.! Vilket jag tycker är jätte jobbigt, för jag vill inte ha ett sånt här mående. Finns det någon slags hjälp till någon som man kan få mot detta? Eller är detta bara en grej som kommer vara under en period.? För vill vara glad utan att fejka ett leende, eftersom jag inte orkar fejka en massa skratt, leenden, glädjen och att jag säger 'jag är okej/bra'..
Vad ska man göra.?