Det är bara några få utav min släkt och vänner som snappade upp att vissa inlägg är faktiskt ett stort rop på hjälp. Att jag vill att de ska titta hit på mig för stunden och bara inse hur allt faktiskt är! Eftersom jag nu är besatt för att få hjälpen som jag 'ropat' ut nu är inte bara till mig. Jag har ju en pappa, han får ju tänka jätte mycket på olika saker just nu. Han har ju en fru som ligger inne på sjukhus, och han vill spendera så mycket tid som möjligt nere på sjukhuset för att mamma ska känna att hon faktiskt får stöttning genom det här. Sen måste pappa visa sig stark för sina barn för han måste ju ta hand om oss också, ett jobb har han ju också som han inte kan vara vid just nu för någon måste vara hemma med barnen.
Jag är väl den som har det sköra hjärtat som inte direkt vågar och jag känner mig inte stark nog att sitta och se när mamma ligger vid en säng. Lite då och då kommer det in sjuksköterskor in och kollar om allt är bra. Klarar verkligen inte av sånt, det blir för jobbigt. Det blir liksom för mycket för mig. Men jag har lovat pappa att jag ska följa med imorgon till mamma. Vet att hon kommer bli glad för jag kommer, men jag är nervös för hur jag kommer att reagera.

 

Till alla er fina som har hört av er idag. Hört av er på olika sätt, det glädje mig att ni faktiskt satte er och tog er tid och skrev/ringde till mig. Det var som om mitt sköra hjärta blev lite varmare. Jag blev faktiskt glad inombords, och tacksam. Det är ju sånt som gör en person glad. Man känner sig inte lika ensam eller bortglömd så som jag oftast gör. Visst, det var inte alls många som hörde av sig. Det var bara 6 stycken. Bättre för lite än för mycket som man brukar säga. Men jag hoppades på att det skulle varit betydligt mycket mer.
Men ni som hörde av er igår och idag, jag älskar er så otroligt mycket!