Min lillebro, min bebis lillebror. Klart han är inte så liten längre, han är ju faktiskt stor. Men han kommer alltid vara den lille bebisen som jag satt med i famnen, gav honom bröstmjölksersättning då min mor låg inne på sjukhuset. Klart så har jag ju alltid gillat små bebisar och barn sedan jag varit liten. Det är något speciellt med det, bebisar luktar ju på ett speciellt sätt som jag aldrig glömmer. Dock var jag lite rädd för att min mor skulle försvinna ifrån familjen då hon låg inne på sjukhuset. Min mor fick en sjukt dålig opperation nere på Varbergs sjukhus, hon kunde inte göra någonting och jag vågade inte åka ner för att hälsa på henne för jag visste inte vad jag skulle säga eller vad jag ens skulle göra.
Att ta hand om min lillebror var faktiskt rätt roligt, men så otroligt svårt! Visst så har jag bärt runt på mina små syskon även om jag tappade dom när jag var mycket liten. Envis var jag och skulle bära runt på dom i vilket fall som helst. Men min mista lillebror blev på något sett som mitt barn kändes det som.

Men jag var fortfarande rädd..
Att ta hand om ens egna lillebror som om det vore ens egna lilla knyte var verkligen en tuff match. Jag fick göra den här bröstmjölksersättningen flera gånger om dagen, diska nappflaskorna, byta blöja, bada honom, klä på kläderna och det bästa av allt, när han somna i ens famn så var man helt slut. Men man ville inte somna för man kunde ju trots allt missa att han vaknar upp lugnt och bara tittar in i ens ögon.

 

Som tur var så försvann inte vår mor ifrån oss. Idag så gör hon tills kroppen säger ifrån att det inte går mer. Min lillebror är 2 år och 3 månader ungefär idag, självklart så tar jag hand om honom fortfarande och han hänger oftast efter mig som en svans. Men jag blir inte kallad för MAMMA som jag var rädd över ett tag, han säger Ninni (Joline) och det är jag glad över.