Mamma..
Ännu en gång. Samma visa igen. Kapitlet slutar aldrig. Ännu ett besök utav ambulansmän, rösten som kommer utav ambulansmännen där de säger 'hej, vart är mamma nu?'
Allt känns så tomt på riktigt nu. Jag är rädd. Jag är rädd för allt. Vill inte att mamma ska ligga inne på något dumt sjukhus. Jag vill ha min mamma här. Här hemma. Där vi vaknar upp alla tillsammans i samma hus tills vi går och lägger oss. Där alla äter middag tillsammans, sitter i soffan och kollar på TV'n. Det är så jag vill ha det! Men jag får ont i magen när min mamma åker in och ut på sjukhuset för sin mage.
Jag är rädd, jag är orolig. Hon är ju trotts allt min mamma. Hon är den som ska finnas vid min sida, vilken känsla jag än bär på för stunden.
Jag älskar min mamma. Precis som hon är. Rolig, fin, vacker, underbar, pinsam, jobbig och hennes skratt. Jag vill ha min mamma hemma!
Jag orkar inte leva såhär där familjen jämt får en massa konstigheter..
Det är ingen fara. Det blir så här och jag ska få en CT-buk kanske inte inatt men imorgon. Jag hoppas verkligen att de hittar orsaken denna gång så jag slipper denna plågsamma buksmärtan. Förstår att det är jobbigt för Er och helst för dig. Jag ska ju ta hand om Er och inte tvärt om.
Du är min klippa som finns här när jag behöver hjälp och jag är tacksam och stolt över dig. Även om du tycker det är jobbigt. Ingen ska ju behöva hjälpa till så som du gör emellanåt. Fast jag kan inte hjälpa att jag är sjuk.
Ohana.
Hej,
Min mamma åkte fram och tillbaka till skjukhuset förra året pga. buksmärtor. Jag tänkte bara nämna att om dom inte har kollat för diabetes och blindtarmen. Detta gjorde dom inte på min mamma och det var just dom två sakerna som var anledningen.
Ber för dig och din familj. Var stark! Jag har alltid trott att allt dåligt händer utav en anledning. Många kramar!