Utanför mitt rum hörs det skrik, barn skrik från mina små syskon. Syskon kärleken, den sortens kärlek då de slår löst så att man gråter i två sekunder och jagar varandra. Det växer en panik inuti mig för jag orkar inte höra mer. En fördel att byta till mitt gamla rum igen. Mina syskon kan aldrig sluta heller, jag sitter i mitt rum försöker att göra mina läxor så gott det går. Även om de säger att jag inte gör mina studier så blir jag ledsen inombords för jag känpar så att jag blir svettig i hårbotten. Kan bli så ledsen och arg på en milisekund om någon lärare har skrivit fel på min närvaro i skolan så jag nästan kan riva sönder mitt rum och förstöra allt de fina jag sparat.. Jag försöker, det gör jag verkligen. Dock så är det inte alls så lätt som man trodde. Att försöka hålla sig lugn är inte det lättaste, eftersom jag är så känslig emot allt. Oftast så väljer jag att sitta själv vid ett bord på lektionerna då jag ska räkna matte för att jag få ska kunna koncentrera mig till 120% och då läraren kan se att jag jobbar istället för att sitta och prata med någon vän. Eller jag har inte så många i skolan egentligen. Känner mig inte alls lika trygg eller säker i denna skolan nu som jag gjorde i början. Hjälp?

   Jag blir galen, min mage bubblar utav att jag har så ont. Men jag vet inte vad jag ska säga direkt. Vill säga något, men ändå så inte alls. Mina tankar kring mina känslor, vet inte riktigt vad jag ska säga med dom för är så otrygg med det jag säger annars. Jag gråter ju så fort en lektion blir fem minuter frånvara när jag var inne på lektionen fem minuter innan allt startades på just den lektionen. Varför just jag? Ingen vet riktigt varför, men jag vill inte ens gå till skolan vissa dagar. De dagar jag är i skolan så blir jag snabbt illamående och vill bara kräkas..

 

 

 

Alarmet för mina p-piller går igång och jag orkar inte hålla på att ta dom mer, det är så jobbigt och jag mår riktigt illa när jag stoppar i mig den lilla tabletten i min käft.