Det känns som om jag inte räcker till. Att jag inte alls får den hjälpen jag behöver. Men jag ska få lindra min inre smärta med pengar och psykologer.. Jag gillar tyvärr inte att prata med psykologer för de förstår mig inte. De förstår inte hur jag mår, hur jag känner mig eller varför jag bara vill slå sönder allt i mitt rum. De få människor som förstår mig är de som också förlorat ett syskon via en suicide. Eftersom de vet hur jag känner mig och hur tufft det verkligen är!

En psykolog kan inte ge mig de krav jag kräver ifrån människor runt omkring mig. Jag vill ha kärlek och omsorg. Vilket inte en psykolog kan ge, för hon/han kan bara lyssna och försöka sätta sig in i situationen.

 

Min pappa är den finaste som finns. Även om jag kan störa mig på honom, bråka med honom eller bara kan säga hur ful han är så älskar jag honom. Min pappa är min första kärlek. Då som liten flicka man ville ha när man blir en stor flicka.

Men idag kan väl jag tänka 'hur tänkte jag där..?' men han är ju trotts allt min pappa och han är det finaste jag någonsin kan få. Han har ett stort hjärta, underbara kramar och han delar allt det underbara till sina barn och fru som finns kvar hos honom på jorden. Om han vill vara nära min lillsyster så får han åka till graven och stå där en stund och fixa iordning allting så det ser fint ut. Vilken pappa har inte ett stort hjärta för att ta hand om fyra barn hemma, en fru och ett barn vid kyrkogården då kan bara kan putsa gravstenen, fixa blommorna, ta bort ogräset och bara tända ett fint ljus för att sedan säga 'jag älskar dig min flicka..' innan han sätter sig i bilen hem till familjen där hemma.
Jag tror min pappa har ett utav de största och starkaste hjärtat i hela världen!